Vad står det i Bibeln?

Johannes 3:36 är ett nyckelställe:

Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.

Matt 25:46 ett annat.

"Och dessa skall gå bort till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv."

***

Slutsatsen blir att, Bibeln talar om en "dubbel utgång".
Evigt liv ställs mot evigt straff.

Liv betyder "gemenskap med Gud". Straffet är att Guds vrede för alltid stänger vägen tillbaka till Gud. Straffet innebär att vara bortvisad från Guds närvaro. Att man saknar relation med honom.


******


Ordets betydelse på olika språk.

Ordet helvete är en översättning av grekiskans "Gehenna".
Det svenska ordet, ”Helvete” är ett germanskt ord.

På tyska talar man om ”Hölle”, som betyder en grotta eller en grop i jorden.  Där "i det inre av jorden", föreställde man sig att ondskan rådde.

I engelskan finns ordet ”hell”.

Det svenska ordet ”helvete” är egentligen två ord: HEL och VITE.
Vikingarna och deras föregångare trodde att det en gång fanns ett stort askträd ”Yggrasil”, som hade tre rötter. En rot gick långt till jättarnas land, under den andra bodde människorna, och under den tredje härskade dödens gudinna HEL. När en viking dog i ett modigt slagsmål, fick han komma till Valhallas stora sal och dricka öl och fira. Skulle han däremot dö på annat sätt, fick han lida straff i dödsgudinna HELs rike. Därav ordet VITE, straffavgift.

Helvete var alltså det straff som dödsgudinnan gav under vikingatiden.


Bibelns språkbruk.

Bibeln talar om "Gehenna" - det som översätts med helvete - i följande texter. På alla ställen är det Jesus, som talar, utom i det sista, där Jakob yttrar sig.

Matt.5:22 ”den som säger: 'Du dåre', han är hemfallen åt det brinnande Gehenna. ”

Matt.5:29,30 ”Om nu ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kastas i Gehenna.

Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig; ty det är bättre för dig att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kommer till Gehenna.”

Matt.10:28 ”Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna.”

Här är poängen INTE att Gud kan kasta oss i helvetet. Poängen är att vi inte behöver vara rädda, eftersom den ende som verkligen skulle kunna skrota oss, nämligen Gud, betraktar oss som värdefulla.



Matt.18:9 ” Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att ingå i livet enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i det brinnande Gehenna. ”

Matt.23:15 ” Ve eder, I skriftlärde och fariséer, I skrymtare, som faren omkring över vatten och land för att göra en proselyt, och när någon har blivit det, gören I honom till ett Gehennas barn, dubbelt värre än I själva ären! ”

Matt.23:33 ”I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna?

”Mark.9:43-48 Om nu din hand är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet lytt, än att hava båda händerna i behåll och komma till Gehenna, till den eld som icke utsläckes.

Och om din fot är dig till förförelse, så hugg av den. Det är bättre för dig att ingå i livet halt, än att hava båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna.

Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är bättre för dig att ingå i Guds rike enögd, än att hava båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna, där deras mask icke dör och elden icke utsläckes'. (Jämför med Jes.66:24)

Luk.12:5 Jag vill lära eder vem I skolen frukta: frukten honom som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna. (Djävulen kan ha makt att döda, men djävulen kan inte kasta bort människan på soptippen. Bara Gud har den yttersta makten att kasta bort människan.)

Jak.3:6 ”Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet framstår den bland våra lemmar, tungan som befläckar hela kroppen och sätter "tillvarons hjul" i brand, likasom den själv är antänd av Gehenna. ”

.....

Till detta kommer ett antal ställen som talar om HADES. Dödsriket. Vissa av de verser där det står "Hades" på grekiska, översätts till "helvetet". Vi kan alltså inte vara helt säkra på vilket grundtextord som är underliggande, utifrån det ord som förekommer i en svensk bibelöversättning.

Begreppen "dödsriket" och "de eviga straffens plats" glider följaktligen in i varandra. I vissa sammanhang uppfattas de tala om olika saker. I andra sammanhang betraktar översättarna orden som synonymer för samma verklighet.

Dödsriket "HADES", kan därmed ibland vara en benämning på den plats där de döda väntar på domen, men beroende på kontexten, även tolkas som "helvetet", den plats dit man kommer efter att domen fallit.

Språkförvirringen har i vissa fall förorsakat onödiga debatter, där den ena sidan har talat om de eviga straffen, medan motståndarna definierat begreppet utifrån dödrikesaspekten.  Inte blir det lättare av att engelska i stort sett genomgående översätter "gehenna" och "hades" med "hell".

*********

Talet om himmel och helvete har sina rötter i GamlaTestamentets föreställningsvärd.

Det står om Abel, Noa och Abraham mfl:


De såg det i fjärran och hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem.
Hebreérbrevet 11

*************

 I Bibelns framställning av Gud, framgår att Gud är BÅDE god och HELIG.
Det är en förnuftsmässig paradox.

Gud är en barmhärtig och nådig Gud, som är sen att bli vred och rik på kärlek och trofasthet. Gud förlåter synd och skuld och brist.

Samtidigt så är Gud den som inte lämnar den skyldige ostraffad. Straffet för vad fäderna gjort kan drabba i tredje och fjärde led.

Det är den senare sidan av Gud som får oss att rysa.

(Se tex. 2 Mos 34:6-7)

Gud beskrivs i Bibeln som både god och sträng.

I modernt tänkande så har en förytligad gudsbild trängt in: Man ser Gud enbart som kärleksfull.

Den som utgår från den ensidiga och snäva uppfattningen att Gud enbart är god, tycker sig förstå att den andliga uppgiften är att ifrågasätta allt som strider gentemot detta.

Tar man till sig Bibelns Gudsbild i sin helhet så finner man att Gud är BÅDE OCK. Både GOD och HELIG. Denna fylliga dubbelhet, är för mänskligt tänkande en paradox, och förmodligen är det endast genom uppenbarelsen i Bibeln som man kan komma fram till detta synsätt.

Kristendomens svar på Gud som både God och helig, är att Jesus tillfredsställde de krav på straff för synden som rättvisans Gud kräver, samtidigt som han visar på Guds kärlek.

Därför blir Johannes 3:16 en nyckelvers:


Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

****




Påstående:
Döden i gehenna syftar på ett evigt utplånande, ett nollstadium där en person helt enkelt inte existerar mer/ DenSomLeverFårSe

Mitt svar:

Bibeln lär att döden syftar på en skilsmässa. Man är därmed INTE utplånad, utan existerar, skild från Gud.

Den fysiska döden innebär att man är åtskild från sin kropp, att den vilar i graven i väntan på uppståndelsen.

Den andliga eviga döden innebär att man inte längre har någon möjlighet till gemenskap och relation med Gud. Termen är relations baserad.

Bibeln har uppenbarat att det förhåller sig på detta sätt. Den som funderar på egen hand, kommer förmodligen fram till att döden handlar om "icke existens", ett "utplånande".

Bibeln använder ett gemenskaps och relationsrelaterat språk när den talar om döden. Begreppet är framförallt definierat utifrån förhållandet till Gud vår skapare.

Den som är materialistisk försöker däremot att fånga dödsbegreppet i termer av substans, existens eller "icke vara".



*****




Summa:
Bibeln lär att Gud är BÅDE OCH.
Bibeln lär att den eviga döden innebär en evig skilsmässa från GUD.

Mänskligt tänkande är ytligt, och tror att Gud enbart är God. Den mänskliga tanken kommer likaså fram till att död "måste betyda" utplånande av existens.

************

Jag grubblade själv i många år över sammanhanget, men nu vet jag hur det ligger till.

Vilka är det som Jesus talar till?
Det är precis som du säger: Dessa som Jesus predikar för är människor, nämligen de som som drunknade, när den stora översvämningen drabbade människosläktet och bara åtta personer överlevde.

Det framkommer tydligt i texten, att "andarna i fängelset", syftar på de som dog när den dåvarande världen gick under.

...för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten.

Att ordet »andar» används om avlidna människor är inte något unikt. Så sker även i Hebr 12:23.


****
För att komma till rätta med texten är det fyra saker man måste känna till. En slags kulturell förförståelse.


1.) Själbegreppet i Bibeln är annorlunda än vårt
För att förstå hur författaren resonerar, när han talar om människor som "andar" kan det vara bra att känna till att det hebreiskt judiska "själsbegreppet", skiljer sig från vår västerländska, grekiskt platonistiskt präglade syn.



2) I detta sammanhang krävs även att man har kunskap om hur judarna på Jesu tid resonerade kring de människor som dränktes av floden.
De såg nämligen översvämningen som något förskräckligt - liktydigt med den yttersta domen - och uteslöt därmed möjligheten av en uppståndelse för de som varit så olydiga att de inte lyssnat på Noa, rättfärdighetens förkunnare. Därav betoningen på "andarna". Judarna ansåg att detta fördömda släkte inte ens var värdigt att uppstå till domen. Argumentet var att deras kroppar hade spolats bort av floden, och därmed saknades varje hopp om att få uppstå till en dom.

Jesus delar inte judarnas synsätt: Detta är en av flera texter där åskådningen förkastas: Här sägs att Jesus gick även till de som ansågs som mest förkastade av alla människor. Betoningen ligger på frälsningens totala omfattning.

***

3) Till detta kommer ytterligare en aspekt, och den är avgörande. När judar och hebreér talar om "delen" så innefattas även "helheten". Bibeln har ett "enhetsbegrepp", när den talar om själen. Man brukar tala om "kropps-själen", för att markera att allt sitter ihop. Det finns enligt semitiskt spåkbruk ingen själ, utan kropp.

Lever själen vidare efter döden?

I semitiskt tänkande så finns en oskiljaktlig enhet mellan kropp och själ. Därför är "själen" inte odödlig. På samma sätt som kroppen dör, så dör också själen (Nephesh). Kroppen är själen i dess yttre form. Människan HAR INTE en själ. HON ÄR EN SJÄL!

1-0 till Jehovas. Själen "dör". Men detta är bara halva sanningen.

Enligt judiskt/ urkristen föreställningsvärd så hamnar den döde i dödsriket, hades. Det är ett slags väntrum, med flera avdelningar. De fromma hamnar i paradiset, och de olydiga i "fängelset". Mellan dessa avdelningar finns ett gap.

Jesus beskriver hur det ligger till:

Så dog den fattige och fördes av änglarna till platsen vid Abrahams sida. Även den rike dog och begravdes. När han plågades i helvetet,* .... Lukas 16

Här kallas "fängelset" för Hades. Svenska Folkbibeln har valt att översätta med "helvetet". Svenska Fokbibeln beskriver den olidliga avdelningen i dödsriket som ett "pinorum". Mellan de två, paradiset och pinorummet finns ett stort gap.

......det är en stor gapande klyfta mellan oss och er, för att de som vill gå över härifrån till er inte skall kunna det och för att inte heller någon därifrån skall kunna komma över till oss. Lukas 16.

***

4. Död betyder skilsmässa.
Här finns ytterligare en aspekt att begrunda. När människan dör, så upphör hon inte att "existera". Hon vilar, enligt fariseisk och kristen uppfattning i väntan på uppståndelsen. Döden innebär en skilsmässa, men inte att man helt upphör att "existera". Döden liknas i fariseisk åskådning alltid med "sömn". Den "själ" som sover, och är död, har inte upphört att existera.

Människan är en evighetsvarelse.

***

För att summera upp: Det är alldeles riktigt att "själen dör". Detta är ett korrekt semitiskt språkbruk, men det innebär inte att "Själen upphör att existera". Frågan om existens, icke existens - hör ihop med hednisk och platonisk föreställningsvärld.

***

En liten översikt kan måhända klargöra saken?

Judiskt tänkande: Människan är en "levande själ". När hon dör blir hon en "död själ". Som död är hon skild ifrån det liv hon tidigare haft, men fortsätter att existera. Död betyder i semitiskt/ hebreiskt tänkande alltid "skilsmässa". Som bekant så fortsätter man att existera även om en skilsmässa av något slag inträffar.

Jesus ansluter sig till judiskt tänkande inför honom "existerar alla", både levande och döda.

Västerländskt tänkande: Människan är en levande varelse. När hon dör upphör hon att "existera". Tankegången är vanlig hos oss svenskar. Den har sina rötter i hednisk filosofi, och är inte bibelförankrad.

Spiritismen utnyttar detta filosofiska "glapp". Den betonar att "anden fortsätter att existera, även om kroppen upphör att existera.

Jehovas vittnen formade sin världsbild, under slutet av 1800-talet, när spiritismen firade stora framgångar. De försöker "gå till roten" genom att framhålla det bibliska: Människan är "en levande själ".

Men sedan slår tanken slint, och de ansluter sig till ett "existens-icke existenstänkande".
Istället för att fullfölja tankegången med att död betyder "skilsmässa", så ansluter de sig till den hedniskt förankrade tankegången om "existens, icke existens" och kommer till den västerländskt acceptabla åsikten att "själen upphör att existera".

Tankegången som vakttorent framför slår mot spiritismen, men dessvärre även mot det synsätt som Jesus, som jude, framhöll.

Jag återkommer gärna i frågan om det är något som är dunkelt.

***

För den kristna tron innebär detta att talet om uppståndelse spelar en nyckelroll: Utan uppståndelse är allt förlorat. Den som uppstår, uppstår till evigt liv eller evig fördömelse, eftersom att det inte är fråga om "existens, icke existens" utan om "skilsmässa".

Jesus kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Han kom för att återupprätta gemenskapen med Gud. Relationen var bruten, vi var döda i betydelsen att vi var skilda från Gud. Men nu, i och genom Jesus kan kontakten återupprättas, och vi kan få liv på nytt.

*********

Här ansluter du till det tänkande som Jehovas vittnen lär ut. Kristna tar vanligen avstånd ifrån resonemanget, eftersom att det bygger på utombiblisk spekulation.

Jag har kommenterat det felaktiga i resonemanget vid ett par tillfällen, här på forumet.

Att andevarelser skulle kunna skapa sig mänskliga kroppar, är nämligen "skumt".

Jehovas vittnen har korrigerat i sin översättning för att det skall bli mer trovärdigt, men logiken är ändå "ansträngd".

Nedan följer ett uttdrag ur Vakttornet 1 juni 2007

I Bibeln sägs det: ”När nu människorna började växa till i antal ... och döttrar föddes åt dem, lade den sanne Gudens söner märke till människornas döttrar, att de var vackra; och de tog sig hustrur, nämligen alla som de valde ut.” (1 Moseboken 6:1, 2) Vilka var ”den sanne Gudens söner” som omtalas här? De var inte människor, utan andevarelser. (Job 1:6; 2:1) Hur vet vi det? Bland annat därför att äktenskap mellan människor redan hade förekommit i omkring 1 500 år och därför inte behövde få något särskilt omnämnande. Så när den bibliska skildringen riktar uppmärksamheten på de sexuella förbindelser som ”den sanne Gudens söner” hade efter det att de hade materialiserat sig och tagit ”människornas döttrar” till hustrur, är det tydligt att det rör sig om något som fram till dess hade varit okänt, något onormalt.

Det onormala i dessa förbindelser blev uppenbart genom de barn som föddes. De var en bastardavkomma som kallades nefilim, och de växte upp till jättar. De var dessutom onda, förtryckande tyranner. ”Nefilim” betyder faktiskt ”fällare”, ”de som får andra att falla”. De här brutala individerna omtalas som ”de väldiga männen som levde förr i tiden, de ryktbara männen”. (1 Moseboken 6:4, fotnoten)

På grund av nefilim och deras onda fäder blev ondskan värre än någonsin tidigare. I Första Moseboken 6:11 sägs det: ”Jorden blev efter hand fördärvad i den sanne Gudens ögon, och jorden uppfylldes av våld.” Ja, människor tog efter de här nykomlingarnas våldsamma och moraliskt fördärvade handlingssätt.

Hur kunde nefilim och deras fäder utöva ett så starkt och ont inflytande på människor? Genom att vädja till deras syndfulla böjelser och begär. Vad blev följden? ”Allt kött ... fördärvade sin väg på jorden.” Till slut tillintetgjorde Jehova den dåtida världen i en världsomfattande översvämning. Han bevarade bara den rättfärdige Noa och hans familj. (1 Moseboken 6:5, 12–22) De materialiserade änglarna däremot återvände till andevärlden i vanära. Som förnedrade demoner fortsatte de att motarbeta Gud och hans rättfärdiga familj av lojala änglar. Från och med den tiden förbjöd Gud tydligen de här onda andarna att materialisera sig i mänskliga kroppar. (Judas, vers 6) Men de utövar fortfarande ett kraftfullt inflytande på människors angelägenheter.

Vakttornet, juni 2007.
http://www.watchtower.org/z/20070601/article_02.htm

*****

Jag protesterar mot utläggningen, i Vakttornet och anser att den är osund.

Svenska folkbibeln ger en helt annan översättning av Bibelstället.

Vid denna tid, då Guds söner gick in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem, och även senare, levde våldsverkarna på jorden. Detta var forntidens väldiga män som var så ryktbara.
Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla tankar och avsikter ständigt var alltigenom onda.

1 Mosebok 6



Här sägs "VÄLDIGA MÄN", syftande på att de var ryktbara och våldsamma.
Den bakomliggande tanken är att Guds söner, de som trodde på löftet om Messias, beblandar sig med de otroende, och därmed fördunklas budskapet om "Fridsfursten".

Uttrycket ”Guds söner” förekommer i Bibeln för personer som står i Guds tjänst, alltså Guds tjänare. De himmelska tjänsteandarna kan därför kallas för ”Guds söner” men också människor på jorden. Ledande personer i samhället (kungar, furstar, domare etc) kallas för ”Guds söner” (jfr Ps.82 och Rom.13), likaså de troende (se t.ex. Rom.8:14). 1 Mos.6:1-3 framhåller att också de som stod i Guds tjänst handlade köttsligt och förlorade Guds Ande genom sin förvillelse.

1 Mos.6:4 talar inte om några ”jättar”, utan hebreiskans hannefilím betyder närmast ”våldsverkarna, tyrannerna”. Det står inte att dessa var följden av de köttsliga äktenskapen utan endast att dessa ryktbara, väldiga män levde vid denna tid och även senare.

Om Svanska Folkbibelns överättning är riktig, så finns det inte något som antyder att det funnits jättar.

Däremot berättar Bibeln om enstaka personer som blivit ofantliga. Goliat var en sådan. Men av berättelsen framgår att han var ensam i sitt slag, och missanpassad i förhållande till omgivningen.

**********

1. Texten själv säger att "andarna" handlar om de människor som drunknade när översvämningen kom och dödade dem.

2. Det finns flera ställen i Nya testamentet, som talar om de döda som "andevarelser". Hebreerbrevet 13:23 är ett sådant.

3. Det här stället handlar om "att vara en häst". I semitiskt språkbruk står nämligen delen för helheten. Man kan inte tala om människan som en andevarelse, utan att på något sätt relatera det till kroppen. I detta fall är kroppen hos dessa människor, död och bortspolad, och därför är det lämpligt att tala om dem som "andevarelser". Men bakgrunden till att Jesus besöker dem, är att han vill visa att även dessa mest förkastade av alla människor är värdiga att uppstå till domen. Det är nämligen han som är domaren, och han besöker dem i samband med sin död och uppståndelse, för att proklamera evangeliget för dem.

Det är riktigt. Det är ett kungörande och proklamerande av evangeliet. Utgången, det vill säga de dödas respons vet vi inget om.

Grundläggande gäller att vi inte kan räkna med ytterligare "chans" efter det att vi är döda. Däremot, och det är förmodligen detta som framhålls i bibelstället, så kommer vi att dömas rättvist, och efter det ljus vi har. Det är dessutom tydligt att Jesus är den verklige domaren, inför vilken vi kommer att ställas. Noa var en rättfärdighetens förkunnare, men inte den som slutgiltigt avgjorde dessa förlorade människors öde.

**********

Själsbegreppet i Bibeln är väl utrett. Det finns ungefär 800 bibelställen att referera till, även om de flesta är ganska "allmänna".

Det Hebreiskt, semitiska själsbegreppet är ett "kroppssjälsbegrepp". Det vill säga det är helt kopplat till kroppen. Utan kropp, ingen själ.

När Jesus kom för att frälsa det som var förlorat, avsåg han att rädda hela människan: både kropp och "ande". Därför spelar uppståndelsen en viktig roll. Även dop och nattvard ansluter till ett kroppstänkande.

Att vara "själavinnare" innebär att hela människan blir räddad, från fördömelse.

I själsbegreppet finns något som bör vara svårgripbart för forskningen, och det är att vi människor är skapade till guds avbild.

Bibelns själsbegrepp är vidare än man först tänker sig: Även djur är nämligen själar.

Gud bryr sig om både människor och djur:

"Och jag skulle inte ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120.000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, dessutom en mängd djur!" Jona 4

**************

Människan
Första gången som “ande” nämns i Bibeln i samband med människan är i 1 Mos 2:7 där det står att “Herren Gud danade (=formade) människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse”. Först skapar Gud alltså människan som kropp, sedan gör han kroppen levande genom att fylla den med “livsande” (grundtexten har precis som den svenska översättningen ett uttryck sammansatt av orden “liv” och “ande").

Här är det väl ganska uppenbart att “livsande” på något sätt syftar på Guds ande. Samma synsätt återkommer på flera ställen i GT, t ex i Pred 12:6-7 där döden beskrivs som att “stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den”, alltså samma process som i 1 Mos 2:7 fast baklänges.


Djuren
I Ps 104:29-30 sägs ungefär detsamma om djuren: “Du tar bort deras ande, då förgås de och vänder åter till sitt stoft igen. Du sänder ut din ande, då blir de skapade ...”.


Nya Testamentet
När Jakob i sitt brev (2:26) skriver att “liksom en kropp utan livsande (i grundtexten står det här bara “ande") är död, så är tron utan gärningar död”, så utgår han från den gammaltestamentliga synen på förhållandet mellan kropp och ande.

De ställen i Bibeln där det talas mer allmänt om människans ande kan som regel förstås utifrån detta synsätt: Det handlar om Guds ande, livsanden, i människan. Därmed är frågan besvarad: när människan dör återvänder livsanden till Gud.

****************

Mormonerna har uppfattningar som har rötter i grekisk filosofi och ockultism.

Den lära som du refererar till kallas ”apoteosering”, vilket betyder att en människa blir till en Gud.

Mormonkyrkan är inte ensam om denna idé, utan det finns många mytologier som berättar om detta. Ett exempel är de gamla grekernas Herkules, som först var en enkel man men sedan gjorde sig förtjänt av Gudadöme.

Apoteoseringen beskrevs kanske bäst av Joseph Smith själv då han deklarerade att ”Gud själv var en gång såsom vi är nu, och är en upphöjd man, och tronar i himlarna där!”. De sker i en predikan som han håller om Gud Faderns föränderliga natur.

Josef Smith: "vi har föreställt oss och antagit att Gud har varit Gud i all evighet. Jag vill nu vederlägga den idén, och ta undan slöjan, så att ni kan se."

Mormonkyrkans Elohim ska nu ha nått sitt mål och är en polygamist som skapar andebarn tillsammans med sina himmelska fruar. Läran om en himmelsk Moder går dock inte att finna i någon av Mormonernas skrifter, men Bruce R. McConkey talar i en av sina böcker om det som en ”osagd sanning” och läran beskrivs även i Encyclopedia of Mormonism som vanlig i mormonskt tankesätt. Att vi levt som andebarn i en förjordisk tillvaro förklaras i deras bok "Är Mormonerna Kristna?"

****

Jag behöver kanske inte tillägga att Mormonernas uppfattning, om "andebarnen" avsevärt skiljer sig från det Bibeln lär.

Mormonerna är genom sin människosyn, att de "är gudar", avslöjade som villfarelse. Som jag förstår det så är läran om "andebarnen" en parallell till den lögn som Satan lurade Eva med i lustgården. "Ni skall bli som Gud". Läran fungerade även som ett fördolt försvar för Josef Smiths egen öppenhet för månggifte.

.........

Källa:
http://www.mimersbrunn.se/Mormonisme...laera_3292.htm

******************

Russel sammanför två ideér.

Russel tar fasta på den bibliska tanken om att människan är "en själ". Detta sker i polemik gentemot den etablerade kyrkan, som fastnat i en platonisk människosyn. Platons uppfattning går ut på att vi är "andevarelser". När vi dör frigörs anden från kroppen.
Det finns följaktligen ett inslag av bibeltrogen sanning det Russel lyfter fram.

MEN

Samtidigt faller Russel offer för den gängse materialistiska synen, att människan är "stoft", och inget mera. Angreppen från naturalismen gentemot människan som "evighetsvarelse", var intensiva under 1800-talet. Det ansågs "bevisat".

Kyrkan å sin sida hade returerat in i grekisk filosofi, för att hålla ställningen och försöka försvara "det eviga", det andliga. Kyrkan förstår att död betyder "skilsmässa", det vill säga "fortsatt existens", men det tycks väldigt svårt för den att hålla samman den insikten med den lika viktiga sanningen att människan är en "kropp". Lärkarna och vetenskapen tar hand om det yttre, medan kyrkan pressas till att vårda "det inre". Helhetssynen är därmed svår att upprätthålla, och den kristna tron blir betraktad som ett "opium för folket".

Russell anammar den grekiska filosofiska synen på död, som "existensens upphörande". Detta i enlighet med vad de naturalistiska akademikerna framhöll.
Lärorna inom Jeovas vittnen hade sett annorlunda ut om Russell förstått att död i Bibeln betyder "skilsmässa", det vill säga fortsatt existens.

****

Russell kan sägas vara "synkretist". Han försöker både vara bibeltrogen, och vetenkaplig på en gång. Detta samband skymtar därigenom att rörelsen kallades för "bibelforskarna", till att börja med.

Målgruppen för Russells undervisning om människan blir den stora grupp människor som inte är rotade i sitt kyrkliga sammanhang, samtidigt som de påverkas av den akademiska retoriken. Sådana som både vill tro på Bibeln och vetenskapen.

*****

Bibelns lära

Jag påminner om att människan enligt Bibeln är en "kropps-själ". Uppståndelsetanken är därmed en nödvändighet för tron.

Den som idag vill vara bibeltrogen har två fronter:
Dels gäller det att framhålla uppståndelsen, gentemot de som anser att människan enbart är en "andevarelse".

Samtidigt så måste den bibeltrogne fortsätta att påminna om att vi är evighetsvarelser. Vi lever vidare efter döden, som "kropps-själar".
Eftersom att vi är eviga "kropps-själar" blir uppståndelsen helt avgörande.

Om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och er tro meningslös. 1 Kor 15

......

Själen kan dö både i Gamla och Nya Testamentet. I Nya testamentet betonas detta på följande sätt:

....han, den salige, ende Härskaren, konungarnas Konung och herrarnas Herre, som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen.
1 Tim 6:16

***

Så långt allt väl. Detta uppfattar Russell.

Han missar dock att dödsbegeppet i Bibeln skiljer sig från det som var förhärskande i amerika under slutet av 1800-talet.

I Bibeln innebär nämligen död alltid "skilsmässa".
Russell tror att död betyder "upphörande av existens".

***

Människan är följaktligen en evighetsvarelse, skapad till Guds avbild redan från början, men syndafallet gör att hon dör, det vill säga skiljs från sin Skapare.

...

Det semitiskt judiska själsbegreppet är en själklarhet för en jude, men när de möter det hedniska själsbegreppet, som bland annat Platon ger uttryck för så uppstår betydelseglidningar.

Katolska kyrkan tar till sig det hedniska synsättet, och det kommer att prägla mycket av bibelutläggningen i århundraden.

I den hedniska världen sågs kroppen som "ett fängelse" ur vilken anden en dag skulle befrias. Uppståndelsen är inte nödvändig enligt ett sådant synsätt: Betoningen ligger på att vi ur ett andligt perspektiv är "evighetsvarelser".

I Judisk tro, så går det inte att skilja den andliga människan från kroppen. Vi är "levande kroppar". "Levande själar". Kroppen har en stor betydelse för vår identitet och upplevelse av tillvaron. Uppståndelsen är ett "måste", om vi skall leva vidare. Må så vara att uppståndelsekroppen är av ett annat slag, och inte begränsad av fysiska hinder. Man kan tala om "kroppssjälen", för att kopplingen mellan de två skall vara tydlig.

Enligt judiskt tänkande så innebär död skilsmässa.
Enligt platonsk, hednisk ståndpunkt så innebär döden upphörande av existens.

Judar som var lagda åt det ockulta hållet började tänka sig att själen fortfarande existerade, efter döden. Relationsbegreppet förskjuts i bakgrunden.

****

Det låter lite krångligt. Egentligen är det inte speciellt svårt, bara man inser att Bibeln har ett annat själsbegrepp än det som vanligen förekommer här i väst.

När Bibeln talar om själen så åsyftar den alltid hela människan. Även om den inre sidan av människan betonas så syftar begreppet på hela varelsen. Uppståndelsen är därmed en nödvändighet för oss om vi skall leva vidare. Om inte uppståndelsen är en verklighet är allt hopp ute.

.........................................

Svar: Ingen bok i varken Gamla eller Nya Testamentet implikerar att själen är odödlig. Enligt Bibelns synsätt kan själen dö.

Det är måhända förvånande för den som aldrig satt sig in i det hebreiskt semitiska själsbegreppet. Men icke desto mindre självklart för alla de judar som var författare till böckerna.

Nyckeln är att förstå att Bibeln använder sig av relationsbaserad terminologi, och inte av en substansgrundad.

Död betyder alltid i Bibeln: Skilsmässa.

När själen dör, så bryts relationen mellan ande och kropp, eller med Gud.

***

Vad är en själ?
Det definieras redan i 1 Mosebok, och denna syn består genom alla Bibelns böcker.

HERREN Gud formade människan av stoft från jorden* och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.

Människan blev en levande varelse. Människan består av två komponenter. Livsande och stoft. Dessa två tillsammans utgör begreppet "själ".

Livsanden som Gud blåser in är liv ifrån honom själv. Varje människa kan känna igen sig i det semitiska själbegreppet. Vi har en upplevelse av vår kropp och av livet.

***

I exemplet från Danielsboken talas om uppståndelse, det indikerar att kroppen inte kan frikopplas ifrån den inre människan. De hör båda tillsammans. Den som känner till det hebreiskt semitiska synsättet inser att Daniel här tänker på sitt eget folks spåk, trots att han befinner sig hos ockupationsmakten.

***

Tanken på den odödliga själen kommer från hellenistiskt hednisk filosofi, och är i själva verket en återspegling av lögnen i lustgården "Ni skall ingalunda dö". "Ni skall bli som Gud", dvs odödlig. Vad satan lurar med är ett liv, oberoende av Gud.


Människan en evighetsvarelse. Det har hon varit allt sedan Gud blåste in livsande i henne. Men detta evighetsbegrepp, är starkt sammankopplat med kroppen. Därför är uppståndelsen nödvändig.

Människan i Bibeln definieras utifrån sin relation till Gud, i förhållande till honom kan hon vara nära, eller skild. Liv innebär en relation med Gud, död en skilsmässa ifrån honom.

Det hedniska själsbegreppet talar om en oberoende ande, som kan tänkas existera utan att ha någon relation till Gud. Detta synsätt har gett upphov till mycket ockultism. Definitionen utgår här ifrån "existens", "icke existens". Liv innebär att man existerar och död att man upphör att finnas till.

************

Den själ Bibeln talar om kan dö. Den allmänna uppståndelse som den kristne väntar på kommer att väcka upp alla. Vi är trots vår dödlighet evighetsvarelser.

Den själ vi i väst talar om, definieras oberoende av relationen till Herren, utifrån existensbegreppet, och därmed finns utrymme för att tänka sig en odödlig själ, utan att behöva prata om uppståndelsen.

Jag gillar det relationsbaserade språket i Bibeln, det inger hopp för HELA människan.

***************

Jesus säger:

"Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna" (Matt 10:28)

Den här texten talar om att Gud bestämmer över döden. Den är han som kan avgöra om "själen skall dödas". Det är Gud som skall "Fruktas".

Gud har kontroll över både liv och död. Det var Gud som hade sagt att om Adam och Eva åt av frukten i lustgården så skulle de "döden dö".
Den första döden, är den fysika döden. Den andra döden, den eviga.

Bultmann, den kände bibleforskaren, betonar att livet - i biblisk betydelse - inte skall förstås som ett naturfenomen, och inte heller i betydelsen av det som är "äkta och sant".
Livet - ur hebreisk aspekt - skall förstås som den historiska människans liv. Begreppet liv är något paradoxalt, ur semitisk synvinkel sett, å ena sidan betyder det att vi lever, och har ett jag, men å andra sidan innebär det att vi är ansvarig för honom. (För vidare begrundande av det Bultmann säger, se "Helhetssynen återupptäckt", av Fredrik Brosché, sidan 26).

Accenten ligger på gudsrelationen, som finns med i allt. Den bibliska människosynen är teocentrisk. Det betyder att vi är en in-divid, en odelbar varelse. Å ena sidan finns hos människan en olusläcklig längtan efter Gud. Människan kan inte låta bli att inta en religiös hållning till världen. Hon tillber alltid något högre: Det må gå under beteckningen slumpen, ödet, framåtskridandet, njutningen, penningen, karriären, barnen eller något annat.
Vidare så har människan ett samvete som reagarar med absoluta krav och absolut skuld. Människan är otillfredställd med bara tingen i världen.

Å andra sidan har människan, enligt bibelns synsätt, en benägenhet att göra det onda. Hon är en syndare och en söndrare. Centrerad kring sig själv.

Matt 10:28 skall tolkas utifrån att gudsrelationen är det viktigaste. När den fungerar kan människan redan i detta liv, förvänta sig att Gud ska ombesörja allt som behövs för existensen, inklusive kroppen. (Brosché, sidan 72)

Kroppen utgör själen i dess yttre form. (Brosché. sidan 202)
Dödandet av kroppen innebär inte slutet. Speciellt inte om uppståndelsen är en verklighet.

Matt 10:28: Människor kan döda, men inte slutgiltigt. Även om en människa kan döda en annan, så kan hon ändå inte åstadkomma ett definitivt, utplånande av den personens själ, själva individen, personligheten, allt det som är vårt "jag".

"Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna" (Luk 12:5)
"Detta, det vill säga eldsjön, är den andra döden" (Upp 20:14)

Efter den andra döden, finns inget hopp om någon uppståndelse.

Tapperhet utan gudfsfruktan är övermod. Den barnsliga räddhågan för Gud ger det rätta hjältemodet och övervinner all ogrundad människofruktan. (Fjellstedt, om Matteus 10:28)

....

Tillägg:
Det på går en ideologisk kamp mellan den västerländskt grekist orienterade människosynen och den hebreiskt semitiska helhetsbilden.

Det som kännetecknar Bibelns människosyn är att varje männisla är en odelbar enhet. Detta står i skarp kontrast till det västerländska samhällets uppsplittring av människan.

Bibeln talar om "kroppsjälen".

Det judiskt kristna sättet att se på människan står nära "upplevelsen av att vara människa". Detta tíll skillnad mot filosofins abstrakta tänkande.

Hebreernas människosyn kan sägas fokusera på karaktären, de väsentliga egenskaperna. Grekisk infallsvinkel, däremot, tar fasta på konturerna och gränslinjerna.

Uttrycket "Guds avbild" är därför inte först och främst en synlig likhet, utan en likhet som utgår ifrån människans egenskaper och personlighet.

Brosché exemplifierar: Kvinnan beskrivs som "mannens revben", ty revbenet välver sig nära över hjärtat. Den metaforen vill utsäga att kvinnan är mannens hjärtevän, närmaste förtrogna och kamrat.

Samma sak gäller personens utseénde. Israeliterna intresserar sig inte för det fotografiska utseendet. De fäster sig vid det intryck hela människan gör på dem. Det står flera gånger i GT att en person var "vacker" (tex 1 Sam 16:12). Men det anges inte vari skönheten består. Inte ens de utförliga beskrivningarna av brudens och brudgummens utseende i Höga Visan syftar till något annat än att lyfta fram de föredömliga egenskaper i personligheten som hela människan äger.

Den indoeropeiska religionens människsyn (den hedniska) kyver individen i två delar. Den framhåller "själen" som något slags självständig substans, vilken är kan tänkas helt oberoende av kroppen. Den uppfattas av grekerna som odödligt, och som något som lever vidare på något vis, efter att kroppen är död.

Den skarpa motsättning som grekerna, tex Platon betonar mellan kroppens yttre och människans inre, saknas i semitiskt tänkande.

Själen är inte odödlig, enligt bibliskt språkbruk. Liksom kroppen dör så dör också "nefesch" (varelsen).
Kroppen är "själen" i yttre form. Människan HAR inte en "själ". Hon ÄR en själ! Människan är en "psykofysik helhet".

Hebreén betraktar människan som en "besjälad kropp" och inte som en "inkarnerad själ". (Wheeler Robinson, citead av Brosché, på sidan 20)

***

Kanske en fri omskrivning av Matt 10:28 skulle kunna belysa skillnaden mellan de två synsätten?

Var inte rädd för de som skiljer på människans yttre och inre. Frukta honom som ser allt som en enhet.

"Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna" (Matt 10:28)

**************

Du avslutade ett par citat och reflektioner med meningen ovan, utan att jag kan se någon koppling till det ovanför skrivna. Om människan är en evighetsvarelse, skapad till Guds avbild, måste hon i logikens namn också vara odödlig. Vad menas då med en evighetsvarelse som kan dö? Antingen är människan evig, alltså odödlig, eller så är hon något skapat som en gång uppstod. Om människan är evig är hon evig, dvs hon har aldrig uppstått och kommer aldrig att upphöra att existera. Om hon en gång har skapats kan hon naturligtvis också dö. Vad tror du?Det grekiska synsätt, som helt präglar oss, tränar vårt tänkande att dra gränslinjer, och att resonera utifrån begreppen "existens och icke existens".
Bibeln har felaktigt tolkats utifrån detta synsätt i århundraden.

Dessvärre så ger den infallsvinkeln inte full rättvisa åt bibeltexten. Den är skriven av personer präglade av en semitisk förståelse av människan. De formulerar sig utifrån sin begreppsvärld, och det kan vara värt att sätta sig in i den.

Kanske man kan jämföra det med att det grekiska tänkandet representeras av den fotografiska stillbilden, medan det hebreiska synsättet kan liknas vid den expressionistiska målningen?

När greken intresserar sig för form och geometri söker den gränslinjer. Precis som du gör ovan. Vi vill veta omfånget och konturen.

Semiterna saknar detta tänkande. Det naturliga och självklara utgör gränsen. Standen och havet är sådana skiljelinjer. Det är inte fråga om en tänkt, hypotetisk linje, utan om en konkret vardaglig, för alla uppfattbar gränsdragning.
Trots att hebreiskan äger flera ord som kan översättas med "gestalt", så finns det inget ord som betecknar formen hos föremålet. Det kan antas bero på att hebreerna inte distingerar mellan form och innehåll. De erfar föremålen som de är med färger och skuggor. De känner deras hårdhet och temperatur. Däremot varseblir de inte konturer tydligt. Av den anledningen behöver de inget ord för detta.

Evighetsvarelse i grekisk betydelse, definieras utifrån "existens". Om man upphör att "existera" så är man ingen evighetsvarelse.

Evighetsvarelse i judiskt/ urkristen mening, definieras utifrån relationsbegreppet. Den fråga som ställs är inte den om "existens/icke existen" utan den om huruvida man har en relation med Gud.

Ordet dö, betecknar i vårt vardagliga språkbruk, någon som "upphör att existera". Från att ha existerat, så övergår man till ett icke existerande tillstånd.

Ordet dö, betecknar i hebreiskt semitiskt språkbruk någon som "skiljer sig". Från att ha haft en relation med något, tex Gud eller sin omgivning så skiljs man ifrån detta. Kroppen skiljs ifrån livsanden.

***

I enlighet med grekiskt/ hednisk synpunkt så är uppståndelsen inte nödvändig. Det eviga i människan lever enlig detta synsätt vidare, och frigörs ifrån sitt fängelse, kroppen. Detta sätt att tänka ger utrymme för en rad ockulta föreställningar, som själavandring och spiritism.

Bibeln uppenbarar att om uppståndelsen inte är en realitet så är människan förlorad. Kroppens uppståndelse är den krok på vilket allt hänger. Därför är detta den avgörande bekännelsen, för den som vill ta Gud på allvar.

Om de döda inte uppstår, har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös och ni är ännu kvar i era synder. Då har också de som insomnat i Kristus gått förlorade. 1 Kor 15

Det bör alltså inte förvåna att människan är evig och dödlig på samma gång.
Den hebreiska tankegången går att följa:
Människan kommer alltid att definieras utifrån sin relation med Gud och sin omgivning. Döendet innebär bara att vi upplever en "skilsmässa", inte att vi upphör att existera. I dess slutliga fas är den skilsmässan för "evigt". Det vill säga för alltid. Ännu finns en valmöjlighet: Jesu försoning går att acceptera, eller förkasta. Efter domen upphör den möjligheten.

........

Vi tar det från början:
Bland grekerna fanns uppfattningen att människan är sammanfogad av två olika substanser. Den ena delen av de två substanserna är förgänglig och förstörs och den andra är oförgänglig och kommer att bestå även sedan kroppen brutits ned.

Den här uppfattningen lever starkt kvar hos oss svenskar, och om man inte hör talas om något annat, så kan man tro att detta är der rätta och bästa sättet att se på människan.

Materialisten talar om kroppen, och dess förgänglighet. Den andlige betonar människans inre, och livet efter detta.

Saken är så självklar att få kommer sig för att ens fundera över att det skulle kunna finnas ett annat sätt att se på saken.

Men det finns ett annat synsätt, det bibliska.

I Bibeln definieras människan utifrån att hon tillhör jorden. Utifrån det påtagligt kroppsliga. 1 Mos 2:7 ger anslaget och det håller genom alla åttahundra bibelreferenserna.

Människan skapas av Gud som en "jordman". Gud tar stoft och tillför liv, genom att blåsa in av sitt liv. Människan blir en levande varelse. Gruntextordet är "näfäsch" och betyder SJÄL. Ordet SJÄL markerar i hebreiskan speciellt det levande hos människan. Det är vad vi är: LEVANDE Kroppar, levande varelser.

I Gamla Testamentet finns ingen dualism mellan kropp och själ. Gud skapade en människa som SAMTIDIGT är en själ i en enda obrytbar enhet. Själ står för hela dig, personligheten inklusive kroppen. "DU själv". Det förekommer även i vårt svenska språkbruk att vi använder oss av själ, i den betydelsen: "Där fanns inte en levande själ, jag var ensam".

Nya Testamentet håller fast vid Gamla Testementets syn på människan. Bibeln ser alltså människan som PSYKO-SOMATISK. De två delarna går inte att separera.

***

På ett par ställen i Nya Testamentet ser det ut som om det fanns ett motsattsförhållande mellan kropp och "människans inre". Tex. Matt 10:28. Men jämför man med parallellstället i Lukas 12:4 står det klart att det är den hebreiska grundsynen som gäller.

Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer.

Hela varelsen kommer att omfattas av Guds dom:
Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna.* Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta. Lukas 12:5


***

Ett exempel belysa den hebreiska helhetsbilden av människan.

Själ står i Bibeln både för den synliga utsidan av människan och den dolda insidan. Själ betecknar i hebreiskan HELA MÄNNISKAN.

Vårt grekiska språkbruk förpassar "själen till insidan, anden". Vi gör följaktligen människan till något mindre än det hon är, enligt bibelns helhetssyn.

Om människan dör, så är det enligt bibliskt språkbruk själen som dör. Död betyder i bibeltextena skilsmässa. Själ står i Bibeln som beteckning för HELA MÄNNIKSKAN, inte bara insidan.


*****

Gud är evig. Människan fick del av Guds liv, när hon skapades. Hon blev en levande varelse.

Evigheten finns i varelsen. (Både själ och kropp, sammanhållna).

Varelsen kan dö, vilket skedde med Adam i samband syndafallet. Hans skildes ifrån gemenskapen, relationen med Gud, men han är likfullt en evighetsvarelse, bara separerad ifrån sin ursprungliga relation med Gud, åtskild från sin tidigare miljö och sammahang. Död betyder skilsmässa. Evighetsvarelsen skijs ifrån jordelivet, när man dör, men förblir en evighetsvarelse.

Liknelsen om Lasaros och den rike mannen är belysande. Båda skildes från jordelivet, men båda fortsätter att existera. Den rike mannen argumenterar för att det vore lättare att tro om någon skulle uppstå ifrån det döda. Den som befinner sig i dödsriken, väntar på den allmänna uppståndelsen.

Den andra döden, innebär att man definitivt skiljs i från gemenskapen med Gud, men man förblir ändå den varelse som Gud önskade att man skulle vara, alltsedan skapelsen.

.........

Skall termerna definieras utifrån relationen och gemenskapen till Gud? Eller skall de definieras utifrån substans och natur?
Bibeln gör det förstnämnda, vi vanligen det sistnämnda.
Sedan när vi gjort det sistnämnda, brukar vi tala om "motsägelser" och svårighet med att "förstå".

************

Ditt resonemang röjer att du inte riktigt förstått den bibliska människosynen. Det är inte speciellt underligt eftersom att vi lever i en miljö, där den sällan presenteras, och inte blir det bättre av att ledarna i Jehovas vittnen fördunklar saken.

Exempel:

Den grekiska människosynen delar människan i två delar: Ande och materia. Organisationen tar hand om anden, och läkarna sköter kroppen.
I viss mening så anar rörelsen att detta inte stämmer med biblisk människosyn, men så faller man i "fällan".
Organisationen upplyser om att död är detsamma som "icke existens". Det är helt i enlighet med en hednisk materialistisk människosyn. Men strider mot Biblisk grundsyn.

Den Bibliska människosynen håller samman människan i en enda "klump". Människan är en "levande kropp". Den varelsen kallas "själ". Det levande i människan kan inte tänkas utan kropp. Därför blir uppståndelsen nödvändig.
Jehovas vittnen har anat något av den bibliska människosynen, annars skulle de inte döpa genom nedsänkning. Det gör bara den som anser kroppen viktig.
Men de mörkar att död innebär "skilsmässa". Därmed förändras de eviga straffen till att bli en fråga om utslocknande, "icke existens". Det sistnämnda har vi resonerat åtskilligt om här på forumet. Om död innebär skilsmässa, att varelsen forstätter att existera, men skild ifrån Gud, kommer slutsatserna du drar att bli annorlunda. Åtminstone om du är intresserad av vad Bibeln lär.

Bibeln talar om kroppssjälen. Fundera ett ögonblick på om du bättre känner igen dig som ande, eller som "kroppssjäl". De flesta brukar komma fram till att den grekiska definitionen trots allt är ganska luftig.

.........

Här är ett exempel på hur kropp och själ hör ihop i Nya Testamentet:

Om ditt högra öga förleder dig till synd, så riv ut det och kasta det ifrån dig! Det är bättre för dig att en av dina lemmar går förlorad än att hela din kropp kastas i Gehenna. Och om din högra hand förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den ifrån dig! Det är bättre för dig att en av dina lemmar går förlorad än att hela din kropp kommer till Gehenna.
Matt 5:29f

När Paulus räknar hur många personer som finns på båten, använder han ordet "själ".

Vi var allt som allt tvåhundrasjuttiosex personer ombord. Apg 27:37

Om "själ" enbart betydde den intre osynliga delen av människan så vore det inte mycket som kunde räknas. Det var alltså 276 "själar" ombord på båten. Han kände sig orolig inte bara för deras kroppar, utan hela personen.

Nya världens översättning skriver:
Nu var vi allt som allt 276 själar i båten.

Själarna kan dö. Det vill säga skiljas i från jordelivet, men som evighetsvarelser så får en sådan skilsmässa evig betydelse. Det är skälet till att Paulus känner oro för att själarna skall gå förlorade.

****

 om nu "död" betyder "skiljsmässa från gud", och inte "icke existens", vad innebär då följande vers (Pred 9:5-10)?
"Och väl vet de döda att de måste dö, men de döda vet alls ingenting, och de har ingen vinning mer att vänta, utan minnet av dem är borta. Både deras kärlek och deras hat och deras avund har redan nått sitt slut, och aldrig någonsin får de mer någon del av vad som händer under solen.

Nåväl, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg gett sitt bifall till vad du gör. Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på ditt huvud. Njut av livet med någon kvinna som du älskar, så länge de fåfängliga livsdagar varar, ty detta är den del du får i livet vid den möda som du gör dig under solen. Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta, ty i dödsriket, dit du går,kan man inte verka eller tänka, där finns ingen insikt eller vishet

När jag läser dessa verser, låter det misstänkt att döden beskrivs som icke medvetande, vilket är för mig icke existens (eller snarare att ens existens saknar betydelse, eftersom man inte är medveten om detta). Nå, hur ska jag tolka dessa verser i ljuset av vad du påstår om att döden är en "skiljsmässa"?Svenska Folkbibeln

De som lever vet att de måste dö, men de döda vet ingenting och de får ingen lön mer, ty minnet av dem är glömt. Deras kärlek, deras hat och deras avund finns inte mer. Aldrig någonsin mer får de ta del i vad som sker under solen.

Döden liknas vid en sömn. I Nya Testamentet betraktar fariseérna de döda som avsomnade. Det är hebreéiskt tänkande. När kroppen är död, så är "själen", sovande, avskuren och begränsad. Den existerar fortfarande, men är ändå död, i betydelsen avskild från livet.

Jesus betraktar den som är död, som sovande:
Han gick in och sade till dem: "Varför skriker ni och gråter? Flickan är inte död. Hon sover." Markus 5

Predikaren 9
Versen beskriver hur männskan som död är frikopplad från, avskild från omvärlden. Men det är inget aktivt, utan något ganska segt. Samtidigt berättar versen om hur vi som lever, glömmer bort de döda. Den aspekten är vår erfarenhet av saken.

Predikaren 9 ger inte något utrymme för att tänka sig att anden äntligen frigjorts från sitt fängelse. En människa som befinner sig i detta medsvetslösa tillstånd, väntar på uppståndelsen och domen. Det finns ingen möjlighet att göra några omfattande frälsningsbeslut.

Predikaren är mycket tydlig när han beskriver människan.

.... stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån
och anden vänder åter till Gud som gav den. Predikaren 12
I det tillståndet är människan en "död själ".

Här ser vi hur livsanden som Gud gav skiljer sig från stoftet som Gud tog. En baklänges beskrivning av hur det gick till när Gud skapade Adam.1 Mos 2:7. Detta bör tolkas i semitisk riktning: Det handlar om "kroppssjälen".

********

jag erkänner att jag inte riktigt förstår den bibliska människosynen.
Bibeln talar om kroppssjälen, hävdar du . Nu har jag använt sökfunktionen i bibel online för att hitta alla ställen där det står om kroppssjälen- hittade inte ett enda. Bibeln talar inte alls om kroppssjälen, Ola. Sorry. Jag är lite orolig för din skull om du gör egna tolkningar av Bibeln, känner inte till vilka straff det är för det i Bibeln men gissar att de inte är så milda.

Däremot finns det ett skriftställe som jag hittade snabbt när jag sökte på ordet "själ" i bibelonline. Det skriftstället kände jag igen från min barndom:

"Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna. - (Matt. 10:28)

Här låter det i mitt tycke i alla fall som att kropp och själ är två helt olika saker, enligt Matteus i alla fall. Men kanske är felöversatt och meningen skall då vara att man skall frukta "honom som har makt att förgöra både kroppsjäl och kroppsjäl i Gehenna"?Matteus 10:28 skulle kunna tolkas i dualistisk rikning. Det har också gjorts av många. Parallellstället i Lukas 12:4 klargör att det inte förhåller sig på det viset.

Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna.* Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta.

"Kroppsjälen", kallas i GamlaTestamentet näfäsch, och i NyaTestementet psychä. Människan ses som en kropplig och själslig enhet.

Det viktiga - och där bibeln är helt otvetydig och inte behöver bli föremål för några tolkningar - är att de olika komponenterna bildar en odelbar helhet som är helt unik.

Under årens lopp har det förekommit oändliga diskussioner rörande själen och anden, vilka egenskaper de har, vad som är dödligt och odödligt etc etc.

En orsak till alla dessa hårklyverier är att man varken på Gamla eller Nya testamentets tid gjorde någon så definitiv uppdelning av människan i "kropp, själ och ande" som vi gör i dag, utan snarare såg människan som ett helt. De här orden stod alltså inte för separata, klart avgränsade, "delar" utan snarare för olika, intimt sammanflätade, sidor hos människan.

Kroppen var den "yttre gestalten" och själen den "inre gestalten" - två oskiljbara sidor av samma helhet - medan "anden" representerade människans "förbindelselänk" till Gud och det som gör människan till människa.

När det gäller "själ" och ande" så har orden (både på hebreiska och grekiska) sitt ursprung i ord som betyder "andedräkt, vind, blåst" och samtidigt som de ibland används med olika betydelser, används de också synonymt.

Hur de bör översättas beror följaktligen - liksom vid alla översättningar - helt på vilka svenska ord som bäst motsvarar den innebörd bibelns författare i varje enskilt fall lade i orden på grundspråket. I sista änden är det helt enkelt översättarnas insikter och godtycke som avgör vilket ord som kommer att användas. (Problemet uppstår när två personer, som lägger olika innebörd i ett visst ord, läser detta ord i en text - och får helt olika uppfattning om vad texten säger.)

Vad det handlar om är alltså att i första hand bortse från svenskan - bortse från de betydelser vi av tradition har lagt i de olika orden - och titta närmare på de olika ställen i bibeln där orden förekommer, för att med hjälp av sammanhangen utröna vad de här orden betydde för bibelförfattarna.

Kort sagt: vad syftade Gamla testamentets författare på när de använde orden nefesh och ruah, och vad menade Nya testamentets författare med orden psyche och pneuma - de båda ord som oftast översätts med "själ" respektiva "ande"?

Allra första gången ordet "själ" (nefesh) används i bibeln är i Första Moseboken, i berättelsen om hur Gud förvandlade en öde och tom planet till en värld myllrande av olika livsformer. När Gud säger: "Vattnet skall vimla av levande varelser..." är det ordet nefesh - själar - han använder. Det är alltså helt klart att när bibeln använder ordet "själ" avser den en varelse, oavsett om det handlar om djur eller människor (på samma sätt som vi kan säga att "det var inte en levande själ ute på gatan"). Men även om nefesh ofta används för varelsen som helhet är inte "själen" identisk med den fysiska kroppen ("kropp" heter basar på hebreiska och soma på grekiska)..

Snarare är nefesh ett ord som uttrycker just det som skiljer djuren och människorna från växterna (ordet används exempelvis aldrig om växter, trots att de ju också är levande organismer) - det som gör dem till individuella, personliga väsen (från den minsta myra till elefanter, delfiner och hundar).

Nefesh står således helt enkelt för den levande varelsen som individ - det inre livet, medvetandet, förståndet, känslolivet, viljan, själsförmögenheterna, tänkandet, drifterna och begären - kort sagt hela varelsens personlighet (oavsett hur primitiv eller avancerad den är) - det som vi rent allmänt brukar kalla "psykiskt" eller "själsligt". Och Nya testamentets grekiska motsvarighet till nefesh är ju också psyche.

Och på samma sätt som människorna och djuren - dessa nefesh - skiljer sig från växterna, skiljer sig människan från djuren...

Alla djur är utrustade med hjärna och instinkt. Men de har inte förmåga att förstå och välja moraliska och andliga värderingar eller att utveckla en andlig karaktär. Och det är den oerhörda skillnaden mellan djurets hjärna och instinkt - och människans förstånd.

Det viktiga - och där bibeln är helt otvetydig och inte behöver bli föremål för några tolkningar - är att de olika komponenterna (som vi allmänt kallar kropp, själ och ande) bildar en odelbar helhet som är helt unik. De bildar ett väsen som bär drag av sin Skapare. För medan alla andra levande varelser på jorden skapades "efter sina arter", så skapades människan "efter Guds art", till Guds avbild, till att bli lik Gud!

,,,,

Värdefullt inlägg:

http://gammal.lbk.cc/biblicum/19951103.HTM

Är det sant att ordet 'helvete' inte finns i Bibelns grundtext?

Ansvarig utgivare: Ingemar Furberg
© Stiftelsen Biblicum. Alla rättigheter förbehållna. Publicerad med tillstånd.